Förälskad

Sitter här och känner mig nyförälskad. Nej, tro nu inte att jag träffat någon ny man. Det är mannen i mitt liv som jag är förälskad i, alltså min kära sambo. Vi är inne på vårat 17:e år nu och jag känner fortfarande av det där pirret som man har när man är nyförälskad. Tänk att man fortfarande känner så här efter så många år. Jag hoppas att nyförälsken aldrig kommer att försvinna, för den är så härlig. Jag kommer alltid att hålla kvar vid den känslan.

På fredag har vi 15 årig förlovningsdag. Vi kommer inte att fira dagen något speciellt. Ska ha gäster på kvällen. Men visst skulle det vara kul om det kommit ett frieri från älsklingen, men det tror jag inte kommer att hända. Men det är bara att vänta och se. Jag skulle vara världenslyckligaste om han friar till mig. Men det är inte det som är det viktigaste. Kärleken är ännu viktigare.

På dom här 17 åren har vi gått igenom mycket. Både tråkiga saker i roliga saker. Tror att det är viktigt att fokusera på allt det roliga istället för att gräva ner sig i det tråkiga. Ingen kärlek överlever om man gräver ner sig och bara är negativ. Visst vi har svackor i vårat förhållande, precis som alla andra har i sina förhållanden. Det gäller att ta lärdom av svackorna och ta erfarenheten med sig och se positivt på vad framtiden kan ge.

JAG ÄLSKAR DIG ÖVER ALLT ANNAT I MED OCH MOTGÅNGAR!!!!

Måndag

Ny vecka och nya tag. Kan inte precis säga härliga månda, av många anledningar. Det regnar, räkningarna hopar sig, blääää. Men efter regn så kommer solsken, brukar man säga. Så vi får hoppas på att det blir så på alla fronter.

Idag har jag pratat med pappa. Det var 3,5 v senast. Det var då vi blev ovänner, men nu är det glömt och förlåtet. Jag har väntat på att pappa skulle ta första steget och det har han gjort. Jag vet att om jag skulle ha gjort det så skulle det bara ha blivit fel. Det beror på att pappa är väldans tjurig och långsint. För en gångs skull så har det gått över snabbt. Jag hade räknat med att det skulle ta månader innan vi pratade igen. Så härligt att allt har ordnat sig med pappa.

Nu ska jag sätta mig och få koll på räkningarna och se hur mycket som blir över denna månaden. Torligt vis är det så att jag får avbeställa min tid hos frissan. Skulle ha färgat och slingat håret på fredag. Klippningen avbeställer jag inte. Men vad gör man inte för att få pengarn att räcka till. Det får väl bli så att jag köper färg och slingor för hemmabruk. Det blir billigare så. Nåja, jag vet att det finns dom som har det värre ekonomiskt än vad jag har det. Men visst känns det jobbigt att inte kunna unna sig något. Jag vet att det kommer att bli bättre troligtvis redan nästa månad. Men det känns så jobbit att behöva vänta. Tålamod är inte alltid min starkaste sida *skratt*.

Nej, nu ska jag sätta mig och se hur jag kan göra för att få in lite mer pengar. Skulle vara kul om jag kan leva på min sömnad. Det är en stor dröm, som jag nog får spåna vidare på. För varför ska man inte kunna göra det som man tycker är kul och kan och samtidigt tjäna pengar på det. Sen har jag ju mina kosmetika kunskaper. Man kanske skulle kunna förena dessa två intressena. Det tål att tänkas på. Har ni några tips på är ni välkomman att höra av er till mig. Min mail är mari.manfredsson@telia.com Alla förslag mottages tacksamt.

Nu känner jag hur lite energi kommer til mig. Så nu ska jag ta tillvara på det. Men först så ska jag söka lite jobb och se vart det leder.

Kram

Ska man behöva må så här???

Sitter och känner mig appatisk. Inget är kul längre. Bara att stiga upp om mornarna är ett helt företag för mig. Det tar väldigt mycket på den lilla engergi som jag har. Inte tror jag att det blir bättre av att jag är arbetssökande och att alla jobben som jag söker går till andra sökande. Det är nog denna situationen som tär på mig. Att leva i ovisshet är absolut inget kul. Att jämnt och ständigt behöva gå och oroa sig för för hur man ska klara av dagen är jätte jobbigt. Inte blir det bättre av att man oroar sig för ekonomin också. Vet ju inte hur länge som jag kommer att få pengar genom jobb och utvecklingsgarantin (får gå till AF för att få info om det). Att jag sedan har min ledgångsreumatism gör inte saken bättre. Just nu är jag inne i ett ekorrhjul som bara snurrar på snabbare och snabbare och det dra mig längre och längre ner i djupet.

Jag har så svårt att sätta ord på hur jag känner och mår. Men tankarna dom bara snurrar runt i huvudet på mig. Jag kon formulera allt i mitt huvud, men när jag ska skriva ner det så går det inte. Precis som om att jag skämms över hur jag mår, men det gör jag inte. Det är helt enklet en spärr som jag måste övervinna för att kunna formulera mig. Kanske måste jag söka proffesionell hjälp för att komma vidare, men just nu så orkar jag inte det.

Nu ska jag försöka sova. Förhoppningsvis så känns allt lite bättre imorgon. För trots allt så är hoppet det sista som överger mig. Jag har fortfarande ett hopp om att det finns ett jobb där ute för mig. Det är hoppet som jag måste leva för.

Kram


RSS 2.0