Mycket att ta in
Oj,oj vad otroligt mycket information det är att ta in ang adoption. Det snurrar runt i mitt stackars lilla huvud. Men en sak som jag konstaterat är att om vi ska adoptera så MÅSTE vi gifta oss. Alla länder har krav på det. Vissa länder kräver att man varit gifta minst ett år och att man då varit sambo lång tid innan man gift sig. De flesta länderna kräver att man varit gifta i 3-5 år för att ens vara aktuell för adoption. Helt sjuk tycker jag. Vad är det som säger att ett förhållande är stabilare bara för att man gift sig. Jag tycker att dom skulle se till hur länge man levt tillsammans. Min sambo och jag har varit tillsammans i 18 år och bott tillsammans i 17,5 år.
Sen har jag även konstaterat att det är inte billigt. Men det visste jag sen innan. Det kan kosta allt från 100 000 kr till 300 000 kr, beroende på vilket land man söker sig till och hur länge man behöver vistas där.
Det är alltså en hel djungel att ta sig igenom, men det är intressant. Skulle vi nu dra igång adoptionskarusellen och att vi blir godkända, så är vi garannterade ett barn. Detta utfallet vet vi inte om vi skulle få, om vi skulle valt att göra IVF (provrör) privat. Och det kan ju kosta lika mycket som en adoption beroende på hur många försök man gör.
Så för min del blir det adoption. Tror nog att det är i de banorna som min sambo tänker. Så nu är det väl bara att se till att komma iväg till prästen, för att sen dra igång karusellen =)
Kram
Sen har jag även konstaterat att det är inte billigt. Men det visste jag sen innan. Det kan kosta allt från 100 000 kr till 300 000 kr, beroende på vilket land man söker sig till och hur länge man behöver vistas där.
Det är alltså en hel djungel att ta sig igenom, men det är intressant. Skulle vi nu dra igång adoptionskarusellen och att vi blir godkända, så är vi garannterade ett barn. Detta utfallet vet vi inte om vi skulle få, om vi skulle valt att göra IVF (provrör) privat. Och det kan ju kosta lika mycket som en adoption beroende på hur många försök man gör.
Så för min del blir det adoption. Tror nog att det är i de banorna som min sambo tänker. Så nu är det väl bara att se till att komma iväg till prästen, för att sen dra igång karusellen =)
Kram
Återfått lite hopp
I eftermiddags var älsklingen och jag på återbesök till läkaren som opererade mig i tisdags. Det var inga glada miner när vi åkte dit. Hade ju allt färskt i huvudet sen i tisdags. Det var då mattan rycktes undan för mina fötter. Allt hopp man hade på att bli mamma/förälder försvann. Allt för att jag/vi fick besked på att det är stopp i mina äggledade. Fick samtidigt besked att IVF (provrörsberuktning), via landstinget inte var att tänka på. Då jag är för "gammal". Dom har 38 år som åldersgräns. Efter det så blir resultaten sämre.
Men idag fick vi positiva besked av läkaren. Han ska göra allt vad han kan så att vi kan få ett IVF försök till. Viss han kan inte lova att det blir så, men han ska göra sitt bästa. Mina äggledare är det inget att göra något åt. En operation är inte att tänka på då resultatet oftast inte blir bra. Så nu ställer jag mitt lilla hopp på att vi får ett IVF. Samtidigt som vi väntar på besked om IVF, så ska vi kolla upp adoption. Jag vet att det är en tuff och lång process. Jag har varit inne på adoption tidigare, men inte min älskling. Nu är det älsklingen min som tagit upp det. En sak som vi måste fixa innan det kan bli aktuellt med adoption är att vi får gifta oss. Det är adoptionsbyråernas/ländernas krav att man ska vara gift. Men en sak åt gången. Först ska vi leta info om adoption och läsa på. Gäller att ha så mycket "kött" som möjligt på benen, när man väl drar igång processen.
Nej, nu ska jag fortsätta njuta av kväller och försöka smälta dagens intryck.
Kram
Men idag fick vi positiva besked av läkaren. Han ska göra allt vad han kan så att vi kan få ett IVF försök till. Viss han kan inte lova att det blir så, men han ska göra sitt bästa. Mina äggledare är det inget att göra något åt. En operation är inte att tänka på då resultatet oftast inte blir bra. Så nu ställer jag mitt lilla hopp på att vi får ett IVF. Samtidigt som vi väntar på besked om IVF, så ska vi kolla upp adoption. Jag vet att det är en tuff och lång process. Jag har varit inne på adoption tidigare, men inte min älskling. Nu är det älsklingen min som tagit upp det. En sak som vi måste fixa innan det kan bli aktuellt med adoption är att vi får gifta oss. Det är adoptionsbyråernas/ländernas krav att man ska vara gift. Men en sak åt gången. Först ska vi leta info om adoption och läsa på. Gäller att ha så mycket "kött" som möjligt på benen, när man väl drar igång processen.
Nej, nu ska jag fortsätta njuta av kväller och försöka smälta dagens intryck.
Kram
Både bra och dåligt
Ja, så gick operationen igår. Läkarna lyckades att få bort missbildningen/skiljeväggen i min livmoder. Detta har jag velat få gjort i 15 år. Men tyvärr så gick det inte så bra när äggledarna skulle spolats. De är helt igen korkade. Ingen kontrastsvätska kunde passera. När jag fick höra detta vart det som ett slag i ansiktet. Nu får vi leva med våran barnlöshet. Visst har jag innerst inne vetat att vi troligen aldrig skulle få uppleva att få barn på naturligväg. Visst finns det provrörsbefruktning, men där har jag passerat ålderssträcket för att få betalt via landstinget. Och som det ser ut nu så har vi inte ekonomi till att betala själva. Vi får sätta oss och diskutera hur vi kommer att gå vidare, men först ska vi boka in ett nytt besök till läkaren som operarade mig. Detta för att min älskling ska få den informationen som jag fick igår, samt att diskutera om det kan göras något åt äggledarna.
Till att ha blivit operarad igår, så mår jag hyffsat idag. Har lite ont i snittet under navlen, men annars ingen annan smärta. Visst är jag trött, men det är ju inte så konstigt då jag blev nedsövd. Kommer att vara hemma till och med måndag, för att "kurera" mig ordentligt. Vill inte riskera något.
Jag har verkligen snälla arbetskamrater. Fick ett SMS från dem idag, där de undrade hur operationen gått och hur jag mår. Det är ren omtänksamhet från dem.
Nej, nu ska jag snart stänga ner datorn och dra mig mot sängen.
Kram och natti natt
Till att ha blivit operarad igår, så mår jag hyffsat idag. Har lite ont i snittet under navlen, men annars ingen annan smärta. Visst är jag trött, men det är ju inte så konstigt då jag blev nedsövd. Kommer att vara hemma till och med måndag, för att "kurera" mig ordentligt. Vill inte riskera något.
Jag har verkligen snälla arbetskamrater. Fick ett SMS från dem idag, där de undrade hur operationen gått och hur jag mår. Det är ren omtänksamhet från dem.
Nej, nu ska jag snart stänga ner datorn och dra mig mot sängen.
Kram och natti natt
POSITIV!!!!!
Ikväll har jag varit och gjort en gynundersökning. Inget man gör med glädje, men det ska göras. Idag var jag där för att se om jag kunde få en spiral. Ska under mitt första år efter magsäcksoperationen undvika att bli gravid. Eftersom jag gick upp ca 20 kg när jag började med p-piller i 15 års åldern, så är jag inte så villig att ha det igen. Tyvärr så blir det piller, då jag har en missbildning på min livmoder, som gör att jag inte kan ha en spiral. Nu ska jag prova minipiller i 6 månader, sen inte ta dem mera.
Nu till något som gör att jag vågar tänka POSITIVT. Det beror mycket på gynläkaren. Jag har aldrig träffat en sån UNDERBAR läkare. Han tog sig verkligen tid att lyssna på mig. Jag berättade för honom om våran kamp att få uppleva familjelyckan och all frustration som hindrar oss. Missbildningen på min livmoder är ett av problemen. Jag fick för 15 år sen reda på att jag har en "två"delad livmoder. Har en "tapp" som hänger ner. Denna tappen vill läkaren operera bort om ca 6 månader, då jag slutat med pillrerna. Sen vill han ge mig medicin som hjälper till att stimmulera mina ägglossningar. JUST NU SÅ SVÄVAR JAG FRAM PÅ SMÅ MOLN. När jag berättat om våran barnlängtat, så berättade läkaren att han har specialiserat sig på att hjälpa par i våran situation. Kan det bli bättre?? Just nu tror jag inte det. Jag har ett smil från örsnibb till örsnibb =) Så nu har hoppet återfunnit sig hos mig. Jag KANSKE får uppleva hur det är att få vara gravid och att få bli mamma. Det är absolut inget jag tar för självklart. Än finns det många hinder kvar på vägen, men några har verkligen blivit undanröjda ikväll.
Nej, nu ska jag försöka smälta alla kvällens intryck.
Kram
Nu till något som gör att jag vågar tänka POSITIVT. Det beror mycket på gynläkaren. Jag har aldrig träffat en sån UNDERBAR läkare. Han tog sig verkligen tid att lyssna på mig. Jag berättade för honom om våran kamp att få uppleva familjelyckan och all frustration som hindrar oss. Missbildningen på min livmoder är ett av problemen. Jag fick för 15 år sen reda på att jag har en "två"delad livmoder. Har en "tapp" som hänger ner. Denna tappen vill läkaren operera bort om ca 6 månader, då jag slutat med pillrerna. Sen vill han ge mig medicin som hjälper till att stimmulera mina ägglossningar. JUST NU SÅ SVÄVAR JAG FRAM PÅ SMÅ MOLN. När jag berättat om våran barnlängtat, så berättade läkaren att han har specialiserat sig på att hjälpa par i våran situation. Kan det bli bättre?? Just nu tror jag inte det. Jag har ett smil från örsnibb till örsnibb =) Så nu har hoppet återfunnit sig hos mig. Jag KANSKE får uppleva hur det är att få vara gravid och att få bli mamma. Det är absolut inget jag tar för självklart. Än finns det många hinder kvar på vägen, men några har verkligen blivit undanröjda ikväll.
Nej, nu ska jag försöka smälta alla kvällens intryck.
Kram
Oroad
Fick för en stund sen ett SMS från en väninna och det var inget kul. Hon ligger inlag på sjukhuset med blödningar från moderkakan. Hon är gravid och har precis kommit in i v 13. Hennes förra graviditet tog slut i v 22. Så jag sitter här och är orolig och samtidigt rädd. Jag vet hur svårt hon har för att bli gravid och nu detta. Hur mycket ska hin behöva stå ut med??
Det ända jag kan göra är att finnas där för henne och stötta. Och det vet hon om att jag gör. Vi finns där för varandra, då jag vet vad hon går igenom. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att gå bra och att hon får fullfölja denna graviditeten. Om hon så skulle bli sängliggande resten av tiden, så skit samma. Det viktigaste är att allt kommer att gå bra.
Du finns i mina tankar!!!
Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se
Det ända jag kan göra är att finnas där för henne och stötta. Och det vet hon om att jag gör. Vi finns där för varandra, då jag vet vad hon går igenom. Jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att gå bra och att hon får fullfölja denna graviditeten. Om hon så skulle bli sängliggande resten av tiden, så skit samma. Det viktigaste är att allt kommer att gå bra.
Du finns i mina tankar!!!
Mina ögon kan tindra
Mina läppar kan le
Men sorgen i mitt hjärta kan ingen se
Borde sova
(Försökte att få iväg detta inlägget efter det att jag skrev det inatt, men det ville sig inte, så jag gör ett nytt försök nu).
Istället för att sitta här, så borde jag sova nu. Men jag kan inte. Tankarna bara snurrar runt i mitt huvud, eller rättaresagt hoppet.
Vi har försökt utöka våran familj i 15 år nu, men sitter här nu barnlösa. Alla möjliga utredningar är gjorda och resultatet blev att det är mig det är fel på *snyft*, men jag överlever det. Det är så att jag inte har världens bästa ägglossningar, om jag nu har några.
För 14 år sen blev jag gravid och lyckan var total. Men säg den lycka som vara för evigt. Graviditeten avslutade i v 13, då jag fick ett missfall. Blev skrapad och mådde urkasst efter det. Till på köpet så fick jag livmodersinflammation (fy fan vad det gjorde ont). Vi försökte ytterligare 1,5 år innan vi fick läkarhjälp. Det blev en massa utredningar, blodprovstaging, kontraströntgen och ännu mera prover, samt pempkurvor. Efter ett år stod det klart att vi skulle få IVF. Trodde att det skuller vara jättelång kö. Men 2 måndare efter remissen skickats iväg fick vi en tid till IVF-kliniken. Innan dess skulle det lämnas ännu mera blodprover (stackars min älskling som inte tå att se blod) och spermaprover. Det är absolut ingen dans på rosor att göra ett IVF försök. Det böjades med att jag skull ned regleras (sättas i klimakteriet) och detta tog ca 6v. Inget kul att ta nässpray 6 ggr/dag. När det var klart var det tid att börja med sprutorna huga...... Är ingen fan av att ta sprutor och inte blev det bättre av att jag skulle fixa det själva. Men det var bara att ta tjuren vid hornen och gilla läget. Så här i efterhand så var det inte så farligt. När läkarna var nöjda med äggstumuleringen så vart det tid för sista sprutan och den värsta, ägglossningssprutan. Denna gjorde verkligen ont. Vet inte varför, men det var bara så. Två dagar senare vart det tid för äggplockning. Fyyyyyyyy bubblan för det. Man är inte nersövd under det ingreppet. Starkt drogad, men man känner precis allt. Så där låg jag hög som ett höghus och ojjade och ajjade mig, det gjorde verkligen ont. De stack en spruta genom slidväggen och in till äggen och sög ut de som var mogna. Denna gången blev jag plockad på 18 ägg. Två dagar senar fick vi tillbaks två prima embryon. Så nu var det sen jobbiga vänta innan det var tid att göra gravtestet. Så långt kom vi inte. En vecka efter insättningen fick jag blödningar, så det var kört. Även vårt andra försök gick åt pipsvängen.
Senvåren 2002 fick jag problem med blödningarna. För att få igång dem fick jag mediciner. Efter 2 behandligar var det tid för ett rutin UL, för att se så att allt var OK. Då såg man att jag var gravid (utan att veta om det) och att fostret tyvärr inte levde mer. Graviditeten hade avstannat i v8. Blev båder förvånad och förkrossad. Fattade inget. Det bar iväg till Op för en skrapning och allt vad det medför. Denna gången slapp jag livmodersinflammationen, men igengälld så hamnade jag i en deprision. Tur att det finns kuratorer att få prata av sig till. Det hjälpte verkligen. Detta är snart 7 år sen och vi sitter här fortfarande barnlösa. Jag känner att tiden börjar rinna ifrån mig. Är inte purung mer. Ska fylla 37 nästa månad. Men jag kan säga att hoppet är det sista som överger mig. Hoppet finns där varje månad och det grusas också varje månad. Nu känner jag att jag ska ge kroppen ett par månaders vila. Då ska jag försöka lägga alla barntankar på hyllan. Det kommer inte att bli lätt, då min lillasyster vänta sitt 4:e barn och en nära väninna väntar sitt första. Det kommer att bli mycket
Istället för att sitta här, så borde jag sova nu. Men jag kan inte. Tankarna bara snurrar runt i mitt huvud, eller rättaresagt hoppet.
Vi har försökt utöka våran familj i 15 år nu, men sitter här nu barnlösa. Alla möjliga utredningar är gjorda och resultatet blev att det är mig det är fel på *snyft*, men jag överlever det. Det är så att jag inte har världens bästa ägglossningar, om jag nu har några.
För 14 år sen blev jag gravid och lyckan var total. Men säg den lycka som vara för evigt. Graviditeten avslutade i v 13, då jag fick ett missfall. Blev skrapad och mådde urkasst efter det. Till på köpet så fick jag livmodersinflammation (fy fan vad det gjorde ont). Vi försökte ytterligare 1,5 år innan vi fick läkarhjälp. Det blev en massa utredningar, blodprovstaging, kontraströntgen och ännu mera prover, samt pempkurvor. Efter ett år stod det klart att vi skulle få IVF. Trodde att det skuller vara jättelång kö. Men 2 måndare efter remissen skickats iväg fick vi en tid till IVF-kliniken. Innan dess skulle det lämnas ännu mera blodprover (stackars min älskling som inte tå att se blod) och spermaprover. Det är absolut ingen dans på rosor att göra ett IVF försök. Det böjades med att jag skull ned regleras (sättas i klimakteriet) och detta tog ca 6v. Inget kul att ta nässpray 6 ggr/dag. När det var klart var det tid att börja med sprutorna huga...... Är ingen fan av att ta sprutor och inte blev det bättre av att jag skulle fixa det själva. Men det var bara att ta tjuren vid hornen och gilla läget. Så här i efterhand så var det inte så farligt. När läkarna var nöjda med äggstumuleringen så vart det tid för sista sprutan och den värsta, ägglossningssprutan. Denna gjorde verkligen ont. Vet inte varför, men det var bara så. Två dagar senare vart det tid för äggplockning. Fyyyyyyyy bubblan för det. Man är inte nersövd under det ingreppet. Starkt drogad, men man känner precis allt. Så där låg jag hög som ett höghus och ojjade och ajjade mig, det gjorde verkligen ont. De stack en spruta genom slidväggen och in till äggen och sög ut de som var mogna. Denna gången blev jag plockad på 18 ägg. Två dagar senar fick vi tillbaks två prima embryon. Så nu var det sen jobbiga vänta innan det var tid att göra gravtestet. Så långt kom vi inte. En vecka efter insättningen fick jag blödningar, så det var kört. Även vårt andra försök gick åt pipsvängen.
Senvåren 2002 fick jag problem med blödningarna. För att få igång dem fick jag mediciner. Efter 2 behandligar var det tid för ett rutin UL, för att se så att allt var OK. Då såg man att jag var gravid (utan att veta om det) och att fostret tyvärr inte levde mer. Graviditeten hade avstannat i v8. Blev båder förvånad och förkrossad. Fattade inget. Det bar iväg till Op för en skrapning och allt vad det medför. Denna gången slapp jag livmodersinflammationen, men igengälld så hamnade jag i en deprision. Tur att det finns kuratorer att få prata av sig till. Det hjälpte verkligen. Detta är snart 7 år sen och vi sitter här fortfarande barnlösa. Jag känner att tiden börjar rinna ifrån mig. Är inte purung mer. Ska fylla 37 nästa månad. Men jag kan säga att hoppet är det sista som överger mig. Hoppet finns där varje månad och det grusas också varje månad. Nu känner jag att jag ska ge kroppen ett par månaders vila. Då ska jag försöka lägga alla barntankar på hyllan. Det kommer inte att bli lätt, då min lillasyster vänta sitt 4:e barn och en nära väninna väntar sitt första. Det kommer att bli mycket
