Uttråkad

Sitter här och är hur uttråkad som helst =( Allt känns piss kass värdelöst. Det som gör att jag känner så här är:
1. Jag är arbetsökande sen 5 år tillbaks
2. Har ledgångsreumatism
3. Ofrivilligt barnlös

Pungkterna 1 & 2 går hand i hand. Jag söker alla jobb som jag tror att jag skulle kunna klara av pga reumatismen och det är inte så många, men bättre än inga alls. Jag har varit sjuk i 4,5 år nu. SÅ jag vet inte vad min kropp klara av och om jag kan jobba heltid, deltid eller............Det känns så ovisst på det viset. Jag vågar inte berätta för potentiella arbetsgivare att jag har min värk problematik, för då sållas jag bort dirket. Tycker att det är diskriminerande, för jag är väl inte sämmre än en frisk människa. JAG HAR INTE VALT ATT BLI SJUK. DET ÄR SJUKDOMEN SOM VALT MIG. Skulle jag få ett jobb, så vet jag att AF kommer att gå in och stötta med hjälpmedel till arbetsplatsen, så att arbetsgivaren inte behöver ta den utgiften. Skönt att ha det som back up. Men innan jag kommer så långt, ja det är det som känns blääää........Har planer på att att starta ett företag. Jag är ju utbildad sömmerska. Men först månske jag somderar terrängen. Se hur många potentiella kunder det finns i min närhet och det är ju inte gjort i en handvändning. Får nog ta tag i det och kontakta ALMI för att få hjälp med hur jag ska gå tillväga.

Som sagt så bröt min reumatism ut för 4,5 år sen. Den kom som en blixt från en klar himmel. Ingen i min närmsta familj har denna sjukdom. (Har för någon månad sen fått veta att min ena kusin och hennes dotter är sjukpensionärer pga ledgångsreumatism). Det började med att jag fick inflammation i min högra axel på våren, för snart 5 år sen. Jag trodde att jag tagit i för mycket på styrketräningen, att det var det som var problemet. Fick kortison insprutat i axelleden och det hjälpte. Men ca 2 eckor senare vart det tid igen, samma axel. Fick ny kortisonbehandlign och allt var fird och fröjd. I juli fick jag problem med händerna, kunde inte hålla i en penna ens. Värken växlade från hand till hand. Fick tid till läkaren för undersökning, för det var jobbigt. Dom beslutade sig för att ta lite blodprover, fick inte reda på vad det var för prover. Gick hem med anti-inflammatoriska mediciner. I mitten av september så flyttade vi till vårat hus och samtidigt damp det ner ett brev från VC. Där stod det att proverna som dom tagit inte kunde utesluta att det var reumatism. Kan bara säga vilket JÄVLA sätt att få reda på det. Jag fick tid till röntgen, provtaging och besök till en reumatolog. Den läkaren var inget att hänga i julgranen, fick inga klara besked där. Bytade till en annan läkare och annat sjukhus. Nu hände det saker. Där annalyserades blodproverna och ätligen fick jag besked. Jag har ledgångsreumatism. Detta var sommaren året efter. Det tog alltså ett år att få ett klart besked hummmmmmmm........... Nu har jag medicinering som fungerar bra och gör att jag mår hyfsat. Jag tar en spruta varannan vecka. Lämnar blodprover varannan månad, för att se så att mina organ inte tar någon skada av medicinen. Nu går jag på vattengympa, får akupunktur och badar händerna i parafin. Detta för att jag känner mig rörlig =)

Barnlängtan har alltid funnits hos mig och min älskade sambo. Ett år efter det att vi träffats började bebisverkstan. Lite mer än ett år senare så var lyckan total. Vi fick ett plus på stickan. Men säg den lycka som vara för evigt. I v 13 förlorade vi vårt het efterlängtade barn. Vi fortsatte bebisverkstan i 1,5 år utan resultat. Då var mitt tålamod slut, så jag tog kontakt med gyn på sjukhuset. Så vi började att gå på utredning. Det var spolning av äggledare, sperma prover, blodprover You name it. Under tiden så kollade vi tempkurvan, för att se när det var ägglossning. Ett år efter utredningsstaretn fick vi svart på vitt. Det är mig som det är "fel" på. Jag har dåliga ägglossningar, eller inga alls. Vi fick remiss till IVF. Här gick det undan. Tog bara 2 månader innan vi fick en tid. Så nu drog karusellen igång igen. Jag skulle nedregleras (ställas i klimakteriet), ta sprutor som stimulerade äggproduktionen. På våra två försök så blev jag plockad på 38 ägg. Kan säga att detta var ingen dans på rosor. Mådde inget vidare, hormonerna var ju i total oreda. Äggplockningen, jag tänk om man kunde sluppit den. För fy fan vad det gjorde ont. Tyvärr så lyckades inga av  våra IVF försök.
Sen våren 2002 fick jag problem med mina blödningar. Fick mediciner för att få igång den. Efter två behandligar var jag inne för ett rutin VUL. Där såg läkaren att jag var gravid, men tyvärr så hade graviditetan avstannat i v 8. Jag visste inte om att jag var gravid. Det blev en tripp till OP för en skrapning. Detta gjordes eftersom medicinen inte hjälpt.
Nu sitter vi här 15 år efter vi startat våran bebisverkstad utan något barn. Jag känner mig så misslyckad för att jag inte kan ge min älskling det han helst vill ha. Det är iofs vad jag helst också vill ha. Visst har jag funderat på adoption, men då måste man var gift. Och det är vi inte och älsklingen min vill inte det. Vi skulle iofs kunna bli fosterföräldrar. Får nog fundera vidare på det. Innerst inne så finns alltid hoppet att vi ska lyckas på egen väg. Den dagen det händer kommer att vara vårna lyckligaste.

Oj, vad mycket jag fått ur mig. Men det känns jätte bra att få lätta på sitt hjärt. Det gör att jag mår lite bättre och att jag orkar ta tag i saker och ting här hemma. Kan säga att det tagir mig ca en timme att skriva allt detta, men det har det varit värt.
Nej, nu får jag ta tag i hemmet och försöka hitta på något till middag.

Kram


Kommentarer
Postat av: sandra

Klart du inget fel på dig. Det inget du valt och jag förstod det måste vara jobbigt men det där med fosterföräldrar skulle ju vara en bra ide. Finns väldigt många barn som är det dåligt och behöver bra föräldrara och jag vet ni skulle bli det.

Många bamse kramar

2009-01-15 @ 11:09:31

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0