Borde sova

(Försökte att få iväg detta inlägget efter det att jag skrev det inatt, men det ville sig inte, så jag gör ett nytt försök nu).

Istället för att sitta här, så borde jag sova nu. Men jag kan inte. Tankarna bara snurrar runt i mitt huvud, eller rättaresagt hoppet.

Vi har försökt utöka våran familj i 15 år nu, men sitter här nu barnlösa. Alla möjliga utredningar är gjorda och resultatet blev att det är mig det är fel på *snyft*, men jag överlever det. Det är så att jag inte har världens bästa ägglossningar, om jag nu har några.

För 14 år sen blev jag gravid och lyckan var total. Men säg den lycka som vara för evigt. Graviditeten avslutade i v 13, då jag fick ett missfall. Blev skrapad och mådde urkasst efter det. Till på köpet så fick jag livmodersinflammation (fy fan vad det gjorde ont). Vi försökte ytterligare 1,5 år innan vi fick läkarhjälp. Det blev en massa utredningar, blodprovstaging, kontraströntgen och ännu mera prover, samt pempkurvor. Efter ett år stod det klart att vi skulle få IVF. Trodde att det skuller vara jättelång kö. Men 2 måndare efter remissen skickats iväg fick vi en tid till IVF-kliniken. Innan dess skulle det lämnas ännu mera blodprover (stackars min älskling som inte tå att se blod) och spermaprover. Det är absolut ingen dans på rosor att göra ett IVF försök. Det böjades med att jag skull ned regleras (sättas i klimakteriet) och detta tog ca 6v. Inget kul att ta nässpray 6 ggr/dag. När det var klart var det tid att börja med sprutorna huga...... Är ingen fan av att ta sprutor och inte blev det bättre av att jag skulle fixa det själva. Men det var bara att ta tjuren vid hornen och gilla läget. Så här i efterhand så var det inte så farligt. När läkarna var nöjda med äggstumuleringen så vart det tid för sista sprutan och den värsta, ägglossningssprutan. Denna gjorde verkligen ont. Vet inte varför, men det var bara så. Två dagar senare vart det tid för äggplockning. Fyyyyyyyy bubblan för det. Man är inte nersövd under det ingreppet. Starkt drogad, men man känner precis allt. Så där låg jag hög som ett höghus och ojjade och ajjade mig, det gjorde verkligen ont. De stack en spruta genom slidväggen och in  till äggen och sög ut de som var mogna. Denna gången blev jag plockad på 18 ägg. Två dagar senar fick vi tillbaks två prima embryon. Så nu var det sen jobbiga vänta innan det var tid att göra gravtestet. Så långt kom vi inte. En vecka efter insättningen fick jag blödningar, så det var kört. Även vårt andra försök gick åt pipsvängen.

Senvåren 2002 fick jag problem med blödningarna. För att få igång dem fick jag mediciner. Efter 2 behandligar var det tid för ett rutin UL, för att se så att allt var OK. Då såg man att jag var gravid (utan att veta om det) och att fostret tyvärr inte levde mer. Graviditeten hade avstannat i v8. Blev båder förvånad och förkrossad. Fattade inget. Det bar iväg till Op för en skrapning och allt vad det medför. Denna gången slapp jag livmodersinflammationen, men igengälld så hamnade jag i en deprision. Tur att det finns kuratorer att få prata av sig till. Det hjälpte verkligen. Detta är snart 7 år sen och vi sitter här fortfarande barnlösa. Jag känner att tiden börjar rinna ifrån mig. Är inte purung mer. Ska fylla 37 nästa månad. Men jag kan säga att hoppet är det sista som överger mig. Hoppet finns där varje månad och det grusas också varje månad. Nu känner jag att jag ska ge kroppen ett par månaders vila. Då ska jag försöka lägga alla barntankar på hyllan. Det kommer inte att bli lätt, då min lillasyster vänta sitt 4:e barn och en nära väninna väntar sitt första. Det kommer att bli mycket

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0